Hur dömer en utställningsdomare?

Lite då och då har det här på PudelFrågan framförts åsikter om exteriördomare och deras sätt att utföra sin uppgift. På något sätt har mycket riktats till mig, kanske med all rätt, jag är ju den enda domare som regelbundet figurerar på SPK:s hemsida. Flera gånger har man ansett att det vore bra om domaren ” i förväg” talade om vad han/hon ville ha, så att man slapp anmäla i onödan! Jag tänkte nu berätta varför detta i princip är omöjligt!

Många tror att när man dömer så siktar man på att ta fram den individ som har minst antal fel. Det finns även de som diskuterar hur många fel en hund får ha för att få ett visst pris, och de som verkar ha som sport att hitta fel på högt meriterade hundar bara för att visa att de kan. (Det är sällan särskilt svårt, den perfekta hunden är ännu inte född.) Detta slags bedömande gagnar inte rasen! Det leder till ett felsökeri som är raka motsatsen till skickligt domararbete. Istället ska man alltid leta efter den hund som har flest förtjänster. Det medför att en vinnare kan ha ett tydligt fel och ändå gå i topp. (OBS att jag här inte talar
om diskvalificerande fel.)

En hund kan vara av superb typ men ändå ha ett fel, t.ex. rak skuldra, ljusa ögon, böjd svans eller något liknande. Den kan ändå vara den bästa hunden, därför att den samtidigt har tydliga förtjänster; härlig päls, utmärkt resning, välskuret nosparti osv. Jag vill påminna om vad en känd domare för många år sedan sa om en banbrytande bull terrier-hane: ”He’s as full of faults as Hell is full of fire, but he’s still the greatest Bull Terrier I’ve ever seen!” . Detta synsätt gör dock inte att man släpper igenom vilka fel som helst, men det är den samlade bilden av hunden som avgör om den är en ”vinnare” eller ”försvinnare”. Tänk alltså på att typ är viktigare än detaljer. I domaranvisningarna sägs det bl.a. att en hund inte kan få ett högre pris än vad hans typ medger, hur bra detaljer den än har, men väl ett lägre om detaljgranskningen ger anledning till det.

Om jag i förväg ” talar om” (hur nu det skulle gå till!) att jag avskyr ”gröna klor” och så står jag där i ringen och min drömhund kommer in och har gröna klor. Vad gör jag? Kastar ut honom? Nej, om det inte finns någon lika bra med normalfärgade klor, så kommer han att vinna. Hans samlade förtjänster väger över att han har detta enda fel. Och då säger vissa att ”Hon sa ju att hon hatade gröna klor, och så sätter hon upp en sådan! Henne kan man ju inte lita på!”. Det är därför man måste veta den typ, helhetsintryck och detaljer en domare föredrar, hellre än vilka detaljer han/hon har svårt för, och enda sättet att lära sig det är att se när domaren dömer och jämföra med sin egen smak, eller inhämta upplysningar från en åskådare som har samma smak som man själv eller vars åsikter man värderar.

Nu kan det ju vara så illa att det inte finns någon tillräckligt bra hund av min typ på utställningen. Då måste jag som domare sätta upp hundar av annan typ, men som ändå är utmärkta pudlar. Så t.ex. är det väl känt att jag föredrar lite mindre storpudlar, men får jag in en underbar hane som mäter 62,9 cm (övre mankhöjd + de 9 mm som SKK angett som ”felmätningsmarginal”) och konkurrenterna visserligen är mindre i storlek men underlägsna i kvalitet, så sätter jag upp den store. Det är därför jag kan ge CK till en hund som jag inte skulle använda i min egen avel. Den är av utmärkt typ, men inte min typ.

Jag skulle, i vanlig ordning, kunna skriva mycket mer, men utrymmet är begränsat, och ert tålamod likaså. Jag hoppas ändå att jag i någon mån gett er en inblick i vad en domare letar efter.