Snörpudlar

Snörpudlar är mycket ovanliga idag. Vid sekelskiftet och 1900-talets början var de mycket vanliga och dömdes separat från de fåtaliga ullpudlarna på utställning. Dåtidens snörpudlar hade snörena insmorda med paraffin och var därför extremt brandfarliga och vistades mest utomhus i träburar med spaltgolv så att inte urin och avföring skulle besudla pälsen. Snörena var mycket långa, i litteraturen omnämns öronbehäng på 60 cm osv. De bands upp med linnetrasor för att hållas ur vägen. Naturligtvis kunde pälsarna sällan badas, eftersom det inte gick att få dem torra igen, och de luktade därför fruktansvärt. Pudelsektionen på utställningar hade mycket dåligt ” luktrykte” .

De snörpudlar som finns idag är det naturligtvis helt annorlunda med. Man måste först och främst ha en pudelpäls med en naturlig tendens till snörning. Annars går det bara inte. Som unghundar kan man lätt se vilka som skulle kunna snöras och inte. Därefter måste snörena underhållas genom att man hela tiden delar håret nere vid botten så att snörena bibehålls. Det måste man göra med puli också.

Det är mycket viktigt när man maskinklipper att man inte av misstag tar av några hår vid snörets kant, där blir i sådana fall en försvagning som gör att snöret går av. Att bada hunden är svårt; det är knepigt att få den blöt, svårt att få in schampo i snörena utan att trassla dem, och svårt att få pälsen torr utan en ” torkmaskin” . (Jo, det finns!) De behöver bada var fjortonde dag och man använder ett lätt balsam. Det är viktigt att snörena är jämntjocka och jämnlånga.

Allt som allt är det ett hästjobb, och få människor orkar med mer än en enstaka hund i livet. Men en vacker snörpäls är magnifik.

Kristina Sahlström

 

[nggallery id=1]