Varför är det inte bra med inavel?

Innan vi diskuterar inavel måste vi bestämma vad vi menar med detta uttryck. Per-Erik Sundgren skriver i sin bok Avel med sällskapsdjur ”Inavelsgraden anger i hur stor andel av samtliga genpar generna är fördubblade genom härstamning”. Om vi utgår från denna definition, som är allmänt accepterad så förstår man också varför inavel är skadligt. Alla djur, hur bra de än är, bär på ett eller flera recessiva anlag som orsakar någonting ofördelaktigt. Eftersom inavel gör att anlag dubbleras kan dessa ”dåliga” egenskaper plötsligt ”dyka” upp hos släktingar till hunden om man har haft oturen att det är just dessa anlag som har dubblerats. Anledningen till att man inavlar är ju att man vill dubblera upp de bra anlagen denna individ har. Men eftersom man inte kan styra vilka anlag som dubbleras är detta alltså en farlig metod.

De egenskaper som först brukar påverkas av inavel är fruktsamhet och motståndskraft mot sjukdomar. En annan dålig sak med inavel är att man förlorar genvariation. Det låter kanske inte så farligt men är mycket allvarligt. Gener som en gång förlorats i en population kan inte återskapas. Återigen är det så att om vi kunde välja vilka gener som försvann skulle vi kunna göra rasen mycket friskare t.ex. men det kan vi ju inte och då borde man inte våga sig på avelsmetoder som innebär förlust av genmaterial.

I en diskussion på Internet för ett tag sedan framfördes åsikten att det inte gjorde något med inavel, bara man inavlat på bra avelsdjur. Detta är alltså fel, och dessutom litet konstigt, det är väl ingen som med berått mod skulle sätta igång och inavla på något dåligt avelsdjur! Dessutom framfördes åsikten att inavel är farligt men linjeavel är helt rätt. Eftersom skillnaden mellan inavel och linjeavel är en definitionsfråga, så är inte heller detta riktigt. All släktskapsavel innebär större risker än avel med obesläktade individer. Jag brukar beskriva skillnaden mellan inavel och linjeavel med ”det jag gör är linjeavel, det andra gör är inavel” dvs. mina barn och andras ungar.

Anledningen till att många är positiva till inavel är att man i äldre tider har använt sig av denna metod för att skapa hundar som är mycket lika varandra. Hundarna blir mycket lika vid inavel, men tyvärr inte alltid på de ”ställen” där vi vill ha dem lika. Tyvärr är en hel del av dagens problem omedvetet skapade av inavel förr.

De flesta vet nog att det inte är så lätt att hitta helt obesläktade avelsdjur och man får naturligtvis inte låta detta helt styra sin avel. Men man bör sträva efter att använda hundar som är så litet besläktade som möjligt och som ändå passar varandra. Då kan man nämligen dubbla upp bara de anlag som vi vill dubbla upp och slippa dubbla upp de ”dåliga” anlagen.

Barbro Teglöf, avelskommittén