Det går inte att gå igenom alla ärftlighetsregler här, men lite klarare kan jag kanske göra det genom att lista de gener som avgör färgen hos pudel:

B ger svart färg som grundpigment och är dominant över bb som ger brun (liver) färg. Brun färg ger alltid ljusare, bärnstensfärgade ögon.

E ger full utbredning av hundens grundpigment (ända ut i hårspetsarna alltså) och är dominant över ee som begränsar färgens utbredning till nostryffel, läppar osv och alltså ger en ljus hund; hur ljus avgörs av.

C som i kombination med ee ger aprikos/rött. C är dominant över cchcch som i kombination med ee ger vit/creme pälsfärg.

G ger avbleknande färg, hunden föds svart/brun och bleknar stadigt allt eftersom den blir äldre: silver om hunden är B, silverbeige om den är bb. OBS att s.k. ”dåligt” svarta/bruna nästan aldrig har något med G att göra. Mörka hundar är gg.

Svart är dominant över brunt och alla andra färger utom G.
Vitt/creme är recessivt till alla andra färger.
Silvergenen kan påföras alla färger och är dominant över “ickesilver”.
Någon gen som ger blått finns inte hos pudel, “blå” hundar beror på en kombination av andra anlag.

Alla färger påverkas dessutom av många modifierande anlag som avgör hur ljus/mörk färgen blir, hur tidigt den bleknar, om den blir stickelhårig osv. Sådana anlag utgör också skillnaden mellan rött och aprikos samt mellan creme och vitt.

Svart x svart kan ge alla färger utom silver & silverbeige
Brunt x brunt kan ge alla färger utom svart, silver & silverbeige, alla med brunt pigment
Rött x rött kan ge rött, aprikos, creme & vitt
Aprikos x aprikos kan ge aprikos, creme & vitt
Creme/vitt x creme/vitt kan bara ge creme/vitt
Silver x silver kan ge alla färger, men svårligen rent svart eller brunt
Silverbeige x silverbeige kan ge allt utom svart & silver, svårligen rent brunt, allt med brunt pigment

Silver bör bara paras med silver och vitt, eftersom inte bara genen G förstör den mörka färgen utan det gör också de blekande anlag man ansamlat hos den silverfärgadehunden för att få den rent silver istället för grå. I en parning silver x vitt kan man få allt från nästan svart/brunt till vitaste vitt beroende på mängden av de modifierande (i det här fallet blekande) anlag man ansamlat hos vitt och silver. Är silvern mycket mörk (grå) och den vita närmast creme, kan man få valpar som nästan ser helt svarta ut, medan de i motsatt fall med en kritvit förälder och en platinasilver förälder kan bli närmast vitgråvita. De brungrå valpar det talas om i ett inlägg är förmodligen silverbeige (dvs silver med brunt pigment) och det visar att bägge föräldrarna har anlag för brunt och är inte ett resultat av färgkorsningen i sig.

Vad som faller ut i en enskild kull bestäms alltså inte bara av föräldrarnas faktiska färg utan också av deras anlag. Vad som händer om man parar svart och aprikos (se ett annat inlägg) påverkas dock inte av att den ena (eller båda) föräldern har brunt anlag, eventuella creme valpar i en sådan kombination beror alltså inte på ett brunt anlag. Jag kan dock inte gå in i alla kombinationer och alternativ i detalj.

Det är inte alls bara ” teoretiskt möjligt” att få de färger i en given kombination som jag har angett. Det är fullt praktiskt möjligt. En annan sak är ju att man kanske undviker att avla så att man får en viss färg i en viss kombination. Det kan också vara så att vissa valpar ” plockas bort” , t.ex. de vita med brun näsa osv och därför inte synes i registreringsstatistiken. Jag vet dessutom svarta dvärgar också som ger vitt t.ex. Och varför ska storpudlarna bortses från? De är väl i högsta grad relevanta i den här frågan, just därför att man där blandat färger så att det klyvs ut lite av varje i kullarna. I USA korsar man färger lika friskt när det gäller mellan & toy och där är det inte ovanligt att en dvärghane annonseras att ge alla färger!

Naturligtvis ökar chansen att få bara föräldradjurens färg på valparna om du bara parar samma färg, men då måste du också slå ut de individer som ger någon annan färg ur aveln. Ett exempel på detta är kanadensiska kenneln Wycliffe som genom att konsekvent slå ut alla avkommor efter hundar som gett annan färg än svart, fick ett rent svart avelsmaterial. Detta sägs ge en bättre svärta, men detta är inte sant i sig. Vad det gör är att ge uppfödaren bättre möjlighet att göra urval för bättre svärta eftersom alla valpar är svarta och de föräldrar som ger dålig färg direkt kan slås ut. Ju längre ner på dominanslistan du parar, desto färre färger kan ju klyvas ut. Du säger att du aldrig träffat på att det klyvts ut valpar med annan färg i din avel, men eftersom du föder upp aprikos kan det inte klyvas ut något annat än vitt. Medan det för mig, som föder upp svart och brunt, har klyvts ut allt möjligt, inklusive aprikos. Sedan undrar jag hur du räknat ut siffran utklyvna valpar till en på hundra? Det går att beräkna klyvningstalet på alla kombinationer om man vet föräldrarnas genuppsättning. Naturligtvis faller inte alla genkombinationer ut i en enskild kull, så många valpar föds det aldrig, och slumpen
bestämmer vad det blir för färg på valparna i varje enskild kull. Men slår man ut det på 100 kullar stämmer det. Risken att få en vit valp med brunt pigment i en kull med svarta föräldrar med anlag för vitt och brunt är 1 på 16. Men du kan lika gärna få flera stycken som ingen i en enskild kull.

Rött och aprikos är samma färg, det är rätt. Men de skiljer sig något åt och det är i andelen modifierande anlag. Det måste till något extra som gör valpen röd och inte aprikos. Redan hos nyfödda valpar syns skillnaden i så måtto att de som blir aprikos har en varm ton i pälsen, de som blir röda har en kall ton, i övrigt är färgen exakt densamma. Att det är en skillnad syns på det faktum att två aprikoser hittills vad jag vet aldrig givit en röd valp, medan två röda ofta ger aprikoser. En röd som bleknar blir heller aldrig aprikos, utan närmast ”skär”. Skillnaden mellan färgerna är densamma som mellan irländsk setter-röd och golden retriever-vit som också är samma färg menbara skiljs åt av några enstaka modifierande anlag.

BRUNT I SILVERAVELN:
Det värsta, eller bästa, med recessiva anlag är att de, i princip, kan hänga med i hur många generationer som helst. Jag vet själv om en silver x vit parning (mellanpudel) där det blev 3 silverbeige valpar, och det fanns då ingen brun att se i de stamtavlorna! (Naturligtvis finns det bruna på sidolinjerna, en moster eller nå’t, men det syns inte i rätt nedstigande led.) En sådan silverbeige pudel kan användas vidare i silveraveln, men alla valpar efter den får det bruna anlaget, och det är kanske lite synd att sprida det i silveraveln. Men, som jag påpekat på ett annat ställe, man måste väga för och emot när man väljer avelsdjur, och individen i fråga kan ju vara mycket värdefull i andra avseenden.

Kristina Sahlström